Måndagen den 18 februari förlorade svensk aikido sin främsta pionjär och nestor, Jan Hermansson, efter en tids sjukdom. Han blev 76 år. Därmed kommer han aldrig mer att kliva in på mattan för att ta en svängom med vem som än är hågad – men det är lika sant för alla oss som hade turen att träna med honom att han aldrig kommer att lämna den. Han var ju alltid orubblig.

Janne var den förste svensken att testa aikido, när han och judotränaren Gerhard Gosen i februari 1961 prövade sig fram utifrån bilderna i en bok om aikido, som Gosen hade hittat under en träningsresa i Frankrike. Gosen lämnade oss för många år sedan, men Janne fortsatte att vara först med än det ena och än det andra.

Han var förste svensk att åka till Japan för att träna aikido i dess hemland, redan 1965 när Osensei fortfarande hade några år kvar i livet. Janne tränade för honom och en lång rad andra lärare på Hombu dojo. Han stannade i Japan i 14 år. Under tiden hade han hunnit bli den förste svensken att erhålla 4 dan.

Janne fortsatte genom decennierna att vara förste svensk på varje följande dangrad, fram till 7 dan som han erhöll 2007. På den graden har han med tiden fått sällskap men det är fortfarande – och säkerligen flera år fram – den högsta grad tilldelad en svensk aikidoutövare.

Han var också förste svensk med något än mer exklusivt – titeln shihan. Den var länge förbehållen japaner, så pass att man brukade prata om ”japansk shihan” i stället för endast ”shihan”, som om något annat vore uteslutet. Men 2005 var det en liten skara västerlänningar som blev först med att erhålla titeln från Hombu dojo, blott sex eller sju. En av dem var Jan Hermansson.

Janne var den förste aikidoutövaren att erhålla Svenska Budo & Kampsportsförbundets Hederspris, vilket skedde på Kampsportsgalan 2013. Han var dock inte där för att ta emot det, eftersom han skötte roulettebordet på restaurant Kellys samma kväll.

Jannes frånvaro led vi mer av än han. Lika hyllad som han var för sina aikidobedrifter, lika respekterad var han för sin anspråkslöshet. Folk som tilltalade honom sensei, shihan eller något sådant, fick genast höra: ”Jag heter Janne.” Diplomet för ovannämnda 4 dan fick de tjata på honom för att han skulle hämta ut i Hombu dojos reception. Han älskade att träna aikido, men krusidullerna runt omkring gav han inte mycket för.

Det var lite av ett moment 22. Vi andra i svensk aikido var mäkta stolta över en så aktad och samtidigt anspråkslös nestor för aikidon i vårt land, men just detta berömvärda i hans karaktär gjorde att han stretade emot att inta den roll av ett slags galjonsfigur som vi så gärna ville ge honom. Lyckligtvis hade han ingenting emot att på mattan förmedla sina insikter och färdigheter till oss.

För Janne handlade det helt och hållet om träningen. Där var han ett ymnighetshorn, som sällan höll tillgodo med att repetera grundformer. Efter en ikkyo eller två kom det allt som oftast: ”Så här kan man också göra.” Sedan en följd av variationer, ofta så långt från ikkyo som det över huvud taget gick att komma. Ett ymnighetshorn.

Janne gillade tuffa tag. Det fick gärna blixtra till. Kasten kom lika plötsligt som obevekligt och flygturerna var inte sällan långsträckta. Fasthållningarna var antingen skruvstäd eller komplicerade knopar som man behövde hjälp att trassla sig ur.

Men det var alltid i välvilja och samförstånd. Det skulle vara kul – och det var det. Ibland berg- och dalbana, ibland lustiga huset, men alltid lärorikt och alltid i en anda av ömsesidig respekt.

En av Jannes finaste sidor var just hans nolltolerans gentemot pennalism och andra dåliga beteenden på mattan. Då var han inte nådig. Det har många av hans träningskamrater på Hombu dojo under 1960- och 70-talet vittnat om.

Janne accepterade inte aggressivitet eller omotiverad hårdhänthet på mattan, speciellt inte när det var de starka som betedde sig så mot de svagare. Då var han genast där – mitt under passet, oavsett vem som ledde det – och föreslog nidingen att pröva det på honom i stället. Många anekdoter har fötts därur, och de är allihop sanna.

Stefan Stenudd

PS: En hel del av dessa historier och mycket annat från tiden i Japan har Jan Hermansson berättat med egna ord i boken Hermansson – svensk shihan och japansk krigargud från 2007, skriven tillsammans med Stefan Lagström. Den går att beställa från Iyasaka Aikidoklubbs shop.