Pat Hendricks, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Pat Hendricks:
Jag menar att de principer som är väldigt starka inom aikidon, som harmonisering (blending) och att använda motståndarens styrka och riktning för att avsluta tekniken, fungerar perfekt oberoende av olikheter mellan könen, eftersom både män och kvinnor förväntas lägga tonvikt vid att harmonisera med sin partner i tekniken.

Det innebär att man, beroende på till exempel kroppskonstitution, antingen tonar ner den muskulära delen eller bygger upp den så att både kvinnor och män når en jämlik nivå. Det kan vara en man som är van att använda muskelstyrka som lär sig att tona ner detta och använda sitt centrum mer. Det kan vara en kvinna som aldrig använt verklig styrka men lär sig att använda sin flexibilitet och med hjälp av naturliga rörelser bygga upp sin styrka.

Så män och kvinnor arbetar faktiskt mot ett gemensamt mål. När man ser aikidoutövare av båda könen, på nidannivå eller över, verkar de, vare sig de är män eller kvinnor, ha nått den här balansen. Det tycker jag är väldigt uppmuntrande för jämställdhet mellan könen.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Pat Hendricks:
Jag tycker att män och kvinnor faktiskt ska behandlas olika, såtillvida att sättet att undervisa män och kvinnor är olika och att alla senseier, vare sig de är män eller kvinnor, automatiskt borde känna in detta. En kvinna som börjar träna kan behöva mer uppmuntran. Hon kan behöva lägga mer tonvikt på att bygga styrka och hon kan behöva mer uppmuntran i sin träning. Det här är fakta. Så alla tränare som är mottagliga för individers olikheter och behov tar fasta på just det och stödjer kvinnor på det sättet. En typisk man som börjar träna kanske behöver arbeta med att inte använda sig av sin muskelstyrka, att stärka sitt centrum och kanske sjunka in i sina höfter lite mer. Då måste man undervisa den personen mer efter vad han behöver.

Det kan också vara en kvinna som har varit byggnadsarbetare i hela sitt liv – fast det hör inte till vanligheterna – men då kan hon ha en väldig styrka i armar och bål, eller en man som är mindre än genomsnittet, som har suttit framför en dator mesta tiden av sitt liv och inte är van att använda sin kropp fysiskt. Som lärare får man hantera detta och hjälpa dem att hitta det som just de behöver utveckla för sin aikido. Men i allmänhet finns det generella olikheter mellan män och kvinnor och man lär kvinnor att hitta styrkan som finns inom dem.

Kvinnor och män är olika och man måste undervisa dem förutsättningslöst så att de lär sig att hitta styrkan i sitt centrum och inte använda axlar och armstyrka. Jag tror därför att alla lärare, oberoende av ålder eller grad, måste vara lyhörda för elevernas kroppskonstitution och -förmåga.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad tror du är de största skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas under keiko?

Pat Hendricks:
Jag tränar inte regelbundet i andra dojor än de jag brukar besöka och det är Hombu dojo och i Iwama. Båda finns i Japan och det finns naturligtvis en mängd kulturella skillnader som har att göra med den japanska kvinnans ställning. Jag skulle vilja säga att om finns det olikheter i hur män och kvinnor behandlas under träningen så är det läraren, eller den sempai som ser det, som har en skyldighet att rätta till detta på det sätt som behövs.

Det som vanligtvis händer är att kvinnor kan bli behandlade som om de inte har tillräckligt med kunskap. Mitt recept är att låta den här kvinnan hitta sitt eget sätt. Man behöver inte ge henne så mycket instruktioner, låt henne hitta sin egen väg. Men uppmuntra henne, stärk hennes självförtroende och steg för steg kommer hon att hitta sig själv i aikidon.

Om man får en manlig elev som är mycket fysiskt stark i överkroppen, och han använder den styrkan, lär honom då hur han kan kommunicera utan att använda den. Lär honom att inte gå i den eller den riktningen, att harmonisera lite mer med kraften. Men, kvinnor kan vara aggressiva och män blyga, och män kan också bli diskriminerade.

Jag tror att det i världen vi lever i nu, speciellt i västvärlden, finns en medvetenhet, det finns ett stöd för kvinnor. Kvinnor som börjar träna i en dojo där de inte får stöd kanske slutar eller flyttar till en annan dojo. Min erfarenhet, som grundar sig på hur det ser ut i de 36 dojor som ingår i min division, där det finns en mängd manliga lärare och aikidoutövare, är att det finns ett enormt stöd gentemot kvinnliga utövare. Jag vill tro att det är så det ser ut i resten av aikidovärlden och att det blir ännu bättre, men jag kan bara tala för det jag känner till.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle du kunna ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt dig – mestadels kom av det faktum att du är kvinna.

Pat Hendricks:
Jag tror att man skapar sin egen verklighet. Oberoende av om man är kvinna, svart, gul, röd, blå, grön, man, ung eller gammal kommer det att finnas folk i olika miljöer som ser saker de inte är nöjda med. Men jag tror att det inte hör till vanligheterna, det känner jag i de dojor jag besöker.

Nyligen besökte jag Hombu dojo när jag tog emot mitt sjunde-dan-diplom från Doshu. Jag är inte där varje dag, jag tränar inte med männen där varje dag och jag vet inte om de ens visste vem jag är eller att skulle få min grad. Under de fem dagarna jag var där försökte jag delta i så många träningspass som jag bara kunde och träna med så många olika människor jag kunde, och – jag kände respekt, jag kände mig hedrad, det kändes bra.

Jag kan inte peka på någon negativ händelse under de senaste åren som fått mig att tänka att det hände för att jag är en kvinna. Nästan tvärtom: att jag känt mig hedrad som en högt graderad kvinna och att jag är väldigt gynnad som har ett sådant stöd hos Doshu och hos dem som bär arvet efter Saito Sensei vidare.

Jag är ledsen, men jag har ingen sådan historia att berätta.

Svenska Aikidoförbundet:
Första gången du reste till Japan var du rätt ung och jag antar att du var bland de första unga västerländska kvinnorna i Iwama. Hur blev du mottagen där?

Pat Hendricks:
Jag var inte den första kvinnan att komma till Iwama. Jag var den första som var uchi deshi för en lång period hos Saito Sensei, det vet jag med säkerhet. Men det hade varit andra kvinnor där som uchi deshi under kortare perioder. Det råkade vara så att familjen Saito – och det är fortfarande så med Hitohiro Sensei – att Saitofamiljen är väldigt bra för kvinnliga elever. De är väldigt uppmuntrande, så det hade jag, ett otroligt stöd av Saito Sensei, hans fru och hans barn. Hans son, Hitohiro, tränade hela tiden och där fanns hans släktingar, så det var som att bli del av en stor familj med fantastiska människor.

Det var svårt förstås, för jag var i ett främmande land och det var inte många som talade engelska så jag blev tvungen att tala japanska. Naturligtvis kände jag hemlängtan och var osäker eftersom jag var på en ny plats, men det kändes verkligen som att bli upptagen i en stor familj. Och efter den första gången har jag besökt Iwama 27 gånger under en period av 35 år. Jag gjorde två långa perioder som uch deshi, den längsta var 18 månader.

Har jag berättat gräsklippningshistorien för dig? Det är en historia om Saito Sensei, smårolig och med ett fint slut.

Jag tror att jag var cirka 19 år och ”long term” uchi deshi i iwamadojon hos Saito Sensei. Alla som har varit i O-Senseis dojo i Iwama vet att det är ett stort område och att där växer gräs som blir långt och måste klippas. Vi brukade använda en liten maskin för att göra det, en maskin som man fäster runt midjan och sedan går man från sida till sida.

En dag sade Saito Sensei till av sina soto deshi: ”Jag måste se till att få gräset klippt.” ”Jag kan göra det”, sade jag och han svarade: ”Det kan ingen kvinna göra. Kvinnor kan inte klippa gräset.”

Och naturligtvis, eftersom jag var ung och envis, tänkte jag att det måste jag absolut göra. Det fanns en man där, som för närvarande faktiskt är ansvarig för Asien i Vita husets säkerhetsråd, men då var han soto deshi och han lovade att lära mig klippa gräset.

Vi gick upp klockan sex på morgonen och han visade hur jag skulle göra. Och jag klippte allt gräs med den där lilla maskinen, från sex på morgonen och, hur lång tid det nu tog, antagligen till tolv. Saito Sensei tittade då och då på mig från sitt hus och jag tänkte att nu kommer jag att få problem. Strax före tolv gick han över till huset där vi vanligtvis åt. Jag såg honom gå in och tänkte att nu väntar han på mig för att ge mig en rejäl utskällning: ”Jag sade till dig att inte klippa gräset!”

En halvtimme senare kom han ut och sade: ”Jag har gjort lunch. Kom in och ät!” Jag gick in och han sade: ”Tack så mycket Pato för att du klippt gräset. Du har gjort ett fantastiskt arbete.”

Sådan var Saito Sensei, han kunde anpassa sig, se situationen och säga allright, det fungerar, jag köper det. Och jag märkte många gånger under åren med honom när han, kanske på grund av den japanska traditionen, trodde att det var något jag, eller kvinnor, inte kunde göra … att han ändrade sig. Jag känner mig gynnad som har fått möjligheten att ha honom som lärare. Jag är honom och hela familjen Saito tacksam för allt det stöd och all den uppmuntran jag fått.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Pat Hendricks:
Det är en intressant fråga, för jag har alltid tyckt att unga kvinnor, äldre med för den delen, ska hålla på med den kamp- eller fysiska sport som passar för dem och det är inte säkert att det är aikido. Det kan vara dans, det kan vara aerobics, det kan vara tai chi eller karate.

Jag tror att jag, om jag hade haft en dotter – och jag gör så med min son, men om jag hade haft en dotter – hade iakttagit henne och sett vad hon ville göra. Det jag verkligen hade önskat är att hon hade hittat den fysiska aktivitet som hon känner passion för. Så, det kunde vara rugby, det kunde vara något annat än aikido.

Om en flicka kommer till min dojo och säger att hon vill börja träna och att hon alltid velat göra det uppmuntrar jag henne. Jag försäkrar mig om att hon, speciellt under de första sex månaderna, får all den uppmuntran hon behöver och förtjänar. Men det är inte så att jag nödvändigtvis försöker rekrytera kvinnor till aikidon. Det handlar mer om att jag försöker skapa en atmosfär i min dojo som gör att kvinnor som är intresserade ska känna sig bekväma med att börja träna eller bara besöka min dojo.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Pat Hendricks:
Det som jag alltid säger till unga flickor, eller kvinnor i allmänhet, är: Imitera inte män, du är inte en man. Tro inte att din aikido blir bra om du gör som en man gör. Du är en kvinna, du har en kvinnas kropp, gör vad som känns naturligt och var den du är.

Om din stil är mer feminin är det den du är, om du är mer som en pojkflicka är det den du är. Försök att finna din egen natur och använd den för att förbättra den aikido som finns naturligt i dig.

Det är fantastiskt att ha kvinnliga förebilder och det finns många olika. Några är mer yang, andra mer yin och en del är en balans av båda.

Det är fint att ha en kvinnlig förebild i dojon som verkar vara samma typ som du är och du kan se: Åh, så gör hon det, jag vill flyga genom luften som hon eller jag vill vara lika stabil och centrerad som hon är. Där kan det vara viktigt med kvinnliga förebilder.

Men, en kvinnlig ledare, en kvinnlig förebild bör vara någon som talar om för dig att du ska hitta din egen väg, hitta ditt eget centrum. Det kan vara en tredjekyuare i dojon som verkar vara den som du känner är mest lik dig och hon kan vara din förebild. Jag tror att ju mer toleranta vi är gentemot olika personlighets- eller fysiska typer som börjar med aikido (Och detta är skönheten i aikido: Vi är verkligen bra med alla olika former, storlekar och fysiska förmågor.) desto fler förbilder, manliga eller kvinnliga, har vi att erbjuda nybörjarna. För mig är det en verkligt stabil och harmonisk dojo.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist, kan du beskriva för dem som inte är så bekanta med dig vad som motiverade dig till att börja med aikido och vad som har motiverat dig under åren att fortsätta?

Pat Hendricks:
Sanningen är den att anledningen till att jag började träna aikido var att jag, i New Jersey där jag gick i high school, jobbade extra som servitris på en polynesisk restaurang – och ja, jag var egentligen för ung. Där såg jag de kinesiska kockarna i köket och de utövade alla kampsport. Det var någonting med dem som lockade mig. Jag tyckte om deras sätt att vara och hur de uppträdde och tänkte att det finns någonting där, jag ska nog kolla upp det här med kampsport. Det var under Bruce Lees era så jag såg en hel del Bruce Lee-filmer.

När jag sedan som 17-åring flyttade till Kalifornien råkade det vara så att den kampsport som erbjöds på mitt college var aikido. Så det bara blev så. Och så snart jag började träna, från dag ett, kändes aikido helt naturligt för mig. Jag kände att det här är bra och jag älskade att falla. Jag var som Evel Knievel (amerikansk motorcykelstuntman, intervjuarens anm.) från början, jag ville hoppa över fem eller sex personer. Då i början, som tonåring, var det som tilltalade mig det gymnastiska och ukemiträningen, att utmana mig själv och att ta så många fall som möjligt. Sådana saker betydde mycket i början och senare var det känslan av awase och aikidons filosofi som blev viktiga.

Men från dag ett hade jag bara en tanke: att bara träna så mycket aikido som möjligt. Kunde jag träna varje dag gjorde jag det. Om dojon var stängd tränade jag för mig själv, så jag var väldigt motiverad ända från början. Men det var de kinesiska kockarna och sedan ukemiträningen som fångade mig.

Svenska Aikidoförbundet:
Och vad motiverar dig att fortsätta?

Pat Hendricks:
För mig är aikido magiskt. Det är en serie av principer och undervisningstekniker, som jag lärde mig av min lärare Morihiro Saito Sensei, som är oöverträffade. Jag känner mig på samma gång utmanad och motiverad. Det är utmaningen i att ta någon till en ny plats. Man ser nybörjare komma och vara motiverade för något och man vet vad som kan hjälpa dem att växa. Och steg för steg hjälper man dem vidare till nästa nivå eller nästa plats och man ser dem växa. Det är för mig det mest givande med aikido. Det är vad jag i huvudsak lever och undervisar för – att se mina elever växa.

Pat Hendricks, the interview

Svenska Aikidoförbundet:
The Swedish aikido federation is during 2012 putting an emphasize on gender equality. Aikido certainly has the potential to be gender equal – in some ways to work as an ambassador for gender equality. What is your view on this topic?

Pat Hendricks:
I believe that the concepts that are really strong in aikido, which are blending and using your opponents strength and direction to complete the technique, are just perfect for gender equality. Both men and women are expected to emphasize the blending part of the technique. This means that according to the body they would either tone down the muscular part or build it up. So, both women and men are coming to an equal point.

There might be a man who comes in and is used to use his shoulders and he learns how to downplay that and to use his center more. There might be a woman that comes in, who has never done anything with real strength. And she learns to use her flexibility and her natural movement with the build-up of strength. Actually, men and women are working for a common goal. When you see both sexes at the level of nidan or above, whether it be male or female, they seem to have reached this balance. I think that is very encouraging for gender equality.

Svenska Aikidoförbundet:
In society at large men and women get treated differently just because of their gender. What are your thoughts on this topic thinking of men and women during practice?

Pat Hendricks:
My opinion of this is that men and women actually should be treated differently, and that the teaching style for teaching a man, and the teaching style for teaching a woman is different. Any sensei, whether they be male or female, should just automatically be tuned to that. An average women coming in might need more encouragement. She might need more emphasis on building her strength. She might need more confidence in her regular training. And those are the true facts. So any teacher that is sensitive to all different human beings and their needs would pick up on just that, and just work with a female in that way. A typical male coming in might need to work on loosing upper strength and building his center a little bit more, maybe dropping into his hips a bit more. You have to teach according to what that particular person needs. If it just happens that a female came in and she’s done construction work all her life, she might be in her upper body also–it’s probably not the average case–but then you would deal accordingly. And it might be that a man would come in and he’s smaller than statue and he’s been at a computer all life. So, he’s not used to using his body physically and for him you would help him build his strength.

But in general men and women are different, and you teach women to find the power that is in them. It is different, but very appropriate, for women and men have a different set of circumstances and you teach accordingly so that they learn to create a power within their center and come out of the upper body, or whatever they need to do. In that way I think any teacher, male or female whatever age, whatever rank, needs to be flexible in terms of the student body.

Svenska Aikidoförbundet:
What do you think are the main differences between how men and women are treated during keiko?

Pat Hendricks:
I’m not in other dojos regularly training except for the dojos that I go to, which are Hombu dojo and Iwama. Those are in Japan and of course there’s a whole set of cultural differences there, that has to do with a Japanese women. But, what I would say is; if there is a difference in the way a man or women is being treated in any particular class then that would be up to the teacher, or sempai, that is watching, to correct it in any way that it needs to be corrected. The classic thing for women is that they may be treated as if they don’t have enough knowledge. If so I would say; let that woman find out some ways of her own. You don’t have to give her that much instruction. Encourage her, give her sense of confidence, and then, little by little she will come in to her own. If you see a man coming in with a lot of upper strength and he’s using that to–kind of–push things around, then you just let him know to communicate. Let him know to not go that direction, to blend a little bit more. But, women can be aggressive, men can be shy and men can get discriminated against also. I think we are in a world right now–especially in most of the western world–where, I think, women have a good sense of support. And if they do go into a dojo where they don’t feel that, they may not end up staying or they would move to another dojo. But personally, in our group–the 36 dojos in my division–there’s a lot of male teachers and a lot of male practitioners, I am seeing a huge support towards women. That’s what I’m witnessing in my own division. I would hope that that’s happening in the rest of the aikido world. But, I cannot speak for the dojos that I’m not in, practicing every day. I don’t know exactly what’s going on there, but I feel that it is improving, in general.

Svenska Aikidoförbundet:
Could you please give an example, if it ever has happened, when you last endured difficulties – which according to your view – mainly derived from the fact that you are a woman?

Pat Hendricks:
I feel that you create your own reality. Whether you’re a woman, black, yellow, red, blue, green, male, young, old, there will be people in any circumstance that would maybe see a set of things that they’re not happy with. I feel that, that is the exception. I feel that in most dojos I go to. I went to Hombu dojo just recently to receive my seventh dan certificate from doshu. I am not there every day; I don’t train with a lot of the men there every day; and I don’t know if they even know who I am or that I was getting the rank. I tried to spend five days going through as many classes as I could, and train with as many different people and–I felt respected; I felt honored; it felt good to me. I really cannot say that I’ve had anything recent that cost me to think it happened because I was a woman. Almost the opposite that I have felt very honored as a high ranking woman, and very fortunate to have the support from doshu, and also from my lineage, the Saito lineage, I have incredible support. I’m sorry, but I don’t have a story to tell.

Oh, there is a story I could tell. Did I ever tell you the mowing-grass-story?

This is kind of a funny story with a great ending.

I think I was about 19 years old and I was long term uchi deshi at the Iwama dojo with Saito Sensei. Anyone that’s been at O’sensei’s dojo in Iwama knows that the grounds are big and you have to mow this long grass that grows there. We would use this little machine to do that, and you would strap it on your waist and then go side to side.

So, one day Saito Sensei was saying to one of the soto deshi: ”I got to get the grass mowed.” And I said: ”Oh, I’ll do it!” He said: ” No, women can’t do that. Women can’t mow the grass.”

Of course–being a teenager–I thought I’m absolutely going to do that. There was a man, who actually right now is the director of the Security Council for Asia in the White House, at that time he was soto deshi. And he said: ” I’ll teach you.” ”Great!” I said.

So, we got up at six in the morning and he showed me how to do it, and I mowed all the grass with this little machine. From six in the morning until, whatever time it took, probably until noon … it took a long time. Anyway, a little bit before noon Saito Sensei, he kept looking from his house at me, and I thought: Boy, I am really goanna be in trouble.

Then he came over to the house where we normally ate. I saw him go in and I thought, he’s just waiting for me to start yelling at me: I told you not to cut the grass!

He comes out half an hour later and he says: ”I made lunch. Come on in, and eat!”

I went inside, and he said: ”Thank you so much, Pato, for cutting the grass. You did such a great job!”

That was Saito Sensei, he could adjust, look at the situation and say OK it’s working I’m going to go with this. And many times over the years with him–maybe because of his Japanese tradition–he thought I couldn’t do something or a woman couldn’t, and … he would change. I was so fortunate to have the possibility of having him as a teacher. I am grateful to him and the whole Saito lineage. Hitohiro is the same, he’s very supportive of women.

Svenska Aikidoförbundet:
What are your thoughts on how to motivate more girls and young women to start doing aikido and what are your thoughts on keeping them interested?

Pat Hendricks:
That’s an interesting question. Because, I’ve often thought that young women–and older women–should do the art or the physical sport or activity that resonates with them, and that might not be aikido. It might be dance; it might be aerobics; it might be tai chi; it might be karate. I think if I had a daughter–and I do this with my son–but if I had a daughter, I would watch and see what she wants to do. What I would really ask for is that she finds the physical activity that she has passion for. So it could be rugby, it could be something else than aikido. But, if a girl walks into my dojo and says I want to do aikido and this is what I always dreamed of doing, I would certainly encourage her and I would also make sure that–especially in the first six months–she got the encouragement that I feel she needs and deserves. That’s how I would approach it. I’m not necessarily wanting to recruit more women for aikido. I more want to choose to create my dojo’s atmosphere such that, if women were interested it would feel comfortable for them to join, or for them to visit. That’s more the way that I think.

Svenska Aikidoförbundet:
What are your thoughts on the importance of female role models in aikido? And if you would – what does aikido in general have to gain from emphasizing female role models?

Pat Hendricks:
What I always say to young girls coming in–or any female coming in–don’t imitate a man, you’re not a man. Don’t think that your aikido will be good if you do what a man does. You’re a woman, you have a female body, do what is natural, and be who you are. If you’re tending to be more feminine and that’s your style; that’s who you are. If you tend to be more like a ton boy; that’s who you are too. Do find your own nature and use that genuine nature to enhance the aikido that comes naturally to you.

It’s great to have female role models. There are lots of different female role models out there. Some are more yang, some are more yin, some are the balance of the two.

It’s great to have a female role model in the dojo that seems to be more your type, and you can see: Oh, that’s how she does it; I want to fly through the air like she does or; I want to be as grounded as she is; in that way it’s important.

But really, a female leader, a female role model would be someone that would tell you: Find your own way, find your own center! It might be a female third kyu in the dojo that you join, and she seems to be the one that you resonate with the most. That could be your role model and that’s fine. But in general I think that the more tolerant we are of any personality type or physical type that comes into aikido, which is the beauty of aikido; we are really good with all shapes and sizes and physical abilities. I think the more tolerant we are, the more role models, male or female, we have available for beginners coming in and that’s a truly balanced dojo to me.

Svenska Aikidoförbundet:
Finally – could you please, for our Swedish readers that are not yet so familiar with you, describe what motivated you to begin practicing aikido and what has motivated you to keep practicing all these years?

Pat Hendricks:
To tell you the truth, the reason that I do aikido is that; in New Jersey, where I graduated high school, I worked in a Polynesian restaurant as a waitress. I saw the Chinese cooks in the back room, and they all did martial arts. There was something about them that really struck me. I liked their manners, I liked the way they conducted themselves and I thought, there’s something to that, I want to look at martial arts.

It was the era of Bruce Lee, so I watched quite a few Bruce Lee movies. When I moved out to California at 17, just coincidently the martial art that was offered in the college that I went to was aikido. So, it just went that way and as soon as I started doing aikido, from day one, it felt completely natural to me. I felt this makes sense and my love was falling. I was like Evel Knievel (American motorcycle stunt man, interviewer’s note) from the very beginning, I wanted to jump over five or six people. The gymnastics, the lore of ukemi, challenging myself and taking as many falls as I could, and that kind of things was what kept me going in the beginning. And then deeper on, the feeling of blending, the feeling of awase and the philosophy of aikido kept on calling me back. I think from day one though, I just kept doing aikido as much as I could. If I could do it every day I did, and when the dojo was closed I did some stuff on my own. I was pretty motivated from the beginning. But, it was the Chinese cooks from the beginning and then the lore of ukemi that really got me.

Svenska Aikidoförbundet:
You were quite young when you first came to Japan to Iwama as an uchi deshi. Was it hard being one of the first young Caucasian women coming over?

Pat Hendricks:
I was one of the first, I wasn’t the first one, but I was the first female to be a long term uchi deshi under Saito Sensei, that I can say. But he did have other short term uchi deshi. It just happened that the Saito family – it’s still the same with Hitohiro Sensei – the Saito family are just great with females, they are just very supportive. I had that, I had the incredible support of Saito Sensei, his wife, his children – Hitohiro, his son was training all the time–all the relatives. It was just like joining a big family, and the members there were great. I was homesick because I was in another country and there weren’t a lot of people speaking English so I had to speak Japanese. I was homesick, I was nervous to be in a new place, but I felt like I walked into a big family, I really did. That was my experience.

Svenska Aikidoförbundet:
And you returned several times during the years …

Pat Hendricks:
I did, I think I’ve done 27 visits over a period of 35 years. I did two long term uchi deshis, and the longest was 18 months.

Svenska Aikidoförbundet:
You have a lot of students from all over the world coming to your dojo to train under your guidance, and you travel the world teaching. How do you find the motivation to go on and teach in the way you do?

Pat Hendricks:
To me aikido is magical. It’s just a set of principles and a set of teaching techniques that I learned from my teacher, Morihiro Saito sensei, that is unsurpassed. I feel really simultaneously challenged and motivated. It’s the challenge of taking someone to new place. You see them come in and they have a motivation for something and you know what can help them grow. So, you just slowly bring them to that next step or that next place and you watch them grow. To me that’s the most rewarding thing of aikido. That’s what I basically live for and do my aikido teaching for: to see the growth in my students.