Aikido är självutveckling med tradition
Aikido är en japansk kampkonst grundad av Osensei Morihei Ueshiba under 1900-talets första halva. Rötterna går dock betydligt längre tillbaka än så, och aikido härrör från samurajernas stridsformer såväl med som utan vapen, med utgångspunkt i svärdskonsten.
I aikido finns ingen tävling, endast strävan att utveckla sig själv. Denna strävan sammanfattas i det japanska uttrycket ”Masakatsu agatsu” – den sanna vinsten är vinsten över dig själv.
Aiki – essensen av japansk Budo
Aikidons unika särart återfinns redan i själva namnet.
”Do” betyder väg, som i livsväg, medan ”aiki” åsyftar principen att smälta samman krafter i gemensam harmoni och kontrollera dem. Teknikerna är blott verktyg för att hjälpa oss att utveckla denna förmåga. Osensei Morihei Ueshiba slog tidigt fast att aiki-principen är essensen av japansk Budo.
Genom träning i aikido blir vi centrerade fysiskt och mentalt, lär oss agera med beslutsamhet i rätt ögonblick, och inte minst att ta kontroll över vår situation och det som händer runtomkring oss. Även om aikido inte är ett utpräglat självförsvar, ger träningen därför oss kunskaper som är användbara för att skydda såväl sig själv som andra.
Att vara i harmoni med självaste universum såg Osensei som det yttersta målet.
Träningen
Aikido tränas under likartade former världen över, i en dojo och med japansk budoetikett. Passet börjar med en stunds meditation (mokuso) och inhälsning (rei). Vi gör därefter ofta en kortare uppvärmning och fallträning (ukemi). Efter det brukar den tekniska träningen inledas, med obeväpnade tekniker (taijutsu) i kata-form, d.v.s. i mer eller mindre förutbestämda mönster. Allteftersom träningen fortskrider och högre färdighet uppnås kan träning i friare former göras. Teknikerna är olika slags försvar mot en rad olika anfallsformer såsom grepp, fasthållningar och slagattacker för att nämna några. Försvaren utgörs av olika slags kast, grepptekniker och lås, men det är egentligen principerna bakom som är målet vi strävar mot.
Träning med vapen (bukiwaza) görs med jo (stav) och ken (svärd). På mer avancerade nivåer förekommer även försvar mot kniv (tanto). Faktum är att det är ur svärdskonsten som träningen har sina djupaste rötter, och all träning, med eller utan vapen, harmonierar i sina grundprinciper.
Passet avslutas som det började med meditation, avhälsning, och inte sällan med en stunds samvaro över en kopp te.
Träningen utgår från individens nivå och förmåga, och sker i en inkluderande och trivsam atmosfär. Alla kan träna tillsammans, men uppdelningar efter erfarenhet eller ålder är vanlig av praktiska skäl.
“För mig känns aikidon som ett livslångt sökande som även kan anpassas till ändrade förutsättningar tillsammans med en härlig hop av människor med liknande erfarenheter och som fortsätter sökandet.”
Börje Linden, 7 Dan
Iyasaka Aikidoklubb
Aikidons historia
Morihei Ueshiba (1883-1969) tränade som ung en rad olika kampkonster. I sena 20-årsåldern träffade han Sokaku Takeda som blev hans lärare inom daito-ryu aikijujutsu, en art med nästan tusenårig historia. Mer än tio år senare engagerade sig Morihei Ueshiba i Omoto-kyo, en shintoistisk rörelse som kom att påverka honom stort, vilket ledde till utvecklingen av hans egen stil Ueshiba-ryu.
Allteftersom hans skicklighet ökade, gjorde hans berömmelse detsamma. Morihei Ueshiba kom att instruera såväl inom försvaret som många ledande samhällsgestalter. Efter att han flyttat till allt större lokaler, byggdes till slut hans dojo Kobukan i Shinjuku (Tokyo) år 1931, som idag har blivit platsen för huvudkvarteret Aikikai Hombu Dojo.
Morihei kom dock att spendera allt mer tid i Iwama, där han köpt mark i mitten av 30-talet. En av anledningarna var den ökande krigshetsen och politiska spelet i Tokyo, som han ville komma ifrån. Här byggde han sin egen dojo och även Aiki-templet, Aiki Jinja. Han arbetade intensivt med att utveckla sin budo och att bruka marken och bosatte sig permanent i Iwama från det tidiga 40-talet, även om han frekvent besökte och undervisade i Tokyo, inte minst på senare år.
Huvudkvarteret i Tokyo kom hans son Kisshomaru Ueshiba att förvalta, ett arbete som ligger till grund för den moderna aikidons spridning och popularitet. Idag är Osenseis sonson Moriteru Ueshiba Aikikais doshu (vägledare), och hans son Mitsuteru Ueshiba är har rollen som dojo-cho (dojo-chef) för Aikikai Hombu Dojo.
Morihei Ueshiba
Kisshomaru Ueshiba, Moriteru Ueshiba, Mitsuteru Ueshiba
Några av de aikidomästare som betytt mest för svensk Aikidos utveckling
Hantverk med en mångfald av vägar
Som kampkonst är aikido ett hantverk, förmedlat från lärare till elev. Från Hombu Dojo och Iwama härrör de av Osenseis elever som varit de mest tongivande i att forma dagens Aikido, och de system och pedagogiska traditioner som idag tränas i Sverige, såväl hörande till Aikikai som andra organisationer. Till dem med längst erfarenhet av träning under Osenseis tid hör Koichi Tohei, Morihiro Saito, Yasuo Kobayashi, Shoji Nishio, Nobuyoshi Tamura, Seigo Yamaguchi och Seishiro Endo. Fler än vad vi kan nämna här har också satt starka avtryck i träningen, och några har även varit aktiva i att utveckla anpassad pedagogik för barnträning.
Av särdeles stor betydelse var de två japanska instruktörer som under 60-talet bosatte sig i Sverige på uppdrag av Hombu Dojo med syftet att sprida Aikido. Toshikazu Ichimura blev 1966 (till 1986) svensk riksinstruktör, och 1969 kom också Takeji Tomita. Båda har haft fundamental påverkan på det svenska aikidolandsskapet.
Med tiden har också de mest tongivande eleverna till ovanstående mästare, såväl svenska som japanska, fortsatt att ta hand om arvet till den mångfald av aikido vi har idag.
Det gör att aikido idag tränas i ett flertal olika inriktningar, eller som i många fall med en blandning av inspiration från flera håll. Målen med träningen kan också variera stort från person till person, där många över tid finner den starka gemenskapen, den allsidiga träningen och den livslånga utvecklingen som viktigaste motivationer för att fortsätta år efter år.
