Intervjuer med framstående kvinnliga instruktörer

Maria Mossberg Ahlström, presentation

Maria Mossberg Ahlström har tränat aikido sedan 1991 på Iyasaka Aikidoklubb i Stockholm. Hon drar mycket inspiration från Igarashi sensei och tränar också gladeligen för Kobayashi, Hiroaki, Endo, Tissier och en massa bra svenska instruktörer. Förrutom att träna mycket själv så håller Maria läger runt om i landet, och även utomlands, och är en mycket uppskattat instruktör.

Maria tycker att aikido är otroligt roligt, och det märks när hon instruerar, hon sprider glädje på mattan och delar med sig av sina aikidokunskaper på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt. En av sakerna med aikido som Maria tycker om är att man kan lära sig nya saker hela tiden – man blir aldrig fullärd! Och genom att träffa nya människor på mattan lär man sig alltid något nytt! Maria innehar 5:e dan i aikido och är medlem i Svenska Aikidoförbundets graderingskommitté.

Jennie Hedrén Hasselros gjorde intervjun sensommaren 2012.

Maria Mossberg Ahlström, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Maria Mossberg Ahlström:
– Jag tycker det är ett jättesvårt ämne, det blir lätt lite krystat när man diskuterar sånt här. Vi tränar tillsammans, män och kvinnor, gamla och unga men visst finns det skillnader och ibland på hur man förhåller sig mot män och mot kvinnor. Det blir lätt att man fokuserar på hur män förhåller sig mot kvinnor men ibland kan det vara så att vi tjejer inte heller förhåller oss så bra till just tjejer. Vi är dåliga på att uppmuntra varandra och det blir lätt konkurrens.

Till viss del kan man förklara detta med en generell bild av hur hierarkin ser ut, och skillnaden mellan mäns och kvinnors. Den manliga hierarkin är triangelformad, längst ner i basen är den stora massan, när någon individ avancerar uppåt blir det en dunk i ryggen ”bra jobbat, jag kommer efter”. Kvinnor har en mer linjär hierarki, alla ska vara på samma nivå, om någon individ kliver av linjen blir det tyvärr sällan uppmuntrande ord utan snarare ifrågasättande ” Vad har hon gjort för att komma dit, hon är egentligen inte så duktig? Visst är det inte alltid så här men jag har tyvärr känt av det ibland, framför allt när jag var yngre. Det var inte alltid helt lätt att berätta för de andra tjejerna i klubben att jag blivit inbjuden att instruera på en annan klubb, jag kände det som om jag tog för stor plats. Vi var ett antal tjejer som tränat lika länge, och några var till och med bättre än mig, ändå var det jag som fick förfrågan… det var nog för att jag var mer framåt, åkte på läger och ville komma ut och synas.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Maria Mossberg Ahlström:
Jag tror att man ska försöka behandla alla lika, oavsett om de är män eller kvinnor, snarare ska man titta på individen och dens förutsättningar. Däremot kan man nog generellt säga att man bör uppmuntra tjejer lite mer och ge dem ett större utrymme. De tar inte plats lika självklart som killar, generellt sett.

Svenska Aikidoförbundet:
Vilka – om alls några – tycker du är den största skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Maria Mossberg Ahlström:
Ibland blir det lätt så att instruktören kastar killar högt och gör kanske en ikkyo om man har ett kvinnligt uke. Vet inte varför men kan ha att göra med storleksförhållandet – män/kvinnor, men det borde inte behöva vara så. Tror också dessvärre att det är vanligare att man som kvinna får mer instruktioner av ”hjälpsamma” manliga medtränanden. Inte för att det behövs utan kanske för att vi gör ett osäkrare intryck. Uppmuntra hellre tjejer att ta för sig. Att våga lita på att det man gör är bra.

Svenska Aikidoförbundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Maria Mossberg Ahlström:
Ibland händer det att, framför allt med nybörjare, att de håller lite extra hårt och vill att man ska bevisa att det fungerar, hände oftare när jag var yngre, men visst händer det fortfarande.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Maria Mossberg Ahlström:
– Jag tror att tjejer idag vill ha mer fysisk träning. Man går på gym och detta ska hinnas med mellan plugg, skolan, barn, jobb och när man väl tar sig tiden vill man se resultat, man vill bli svettig, känna att man stärker musklerna, m.m. Detta kan ibland vara lite krångligt med aikidon, framför allt om man är ny och alla som man tränar med vill visa en tillrätta. Så, låt nybörjare få köra på, känna att de kan göra tekniken, få upp lite flås. Eller varför inte lägga in lite mer sit-ups eller liknade under träningen.

Sedan kan det nog vara lite ensamt som tjej att träna ibland, det är inte alltid man får sällskap i omklädningsrummet. Vi har ju tur på Iyasaka och är ganska många tjejer. Om du kommer till en klubb med få tjejer eller bara killar kan blir det ju lätt väldigt ensamt i omklädningsrummet. Ingen att prata med om hur träningen var eller någon att fråga om det är något man undrar över. Här ligger ett jättestort ansvar på de som tränar, de kan ju givetvis inte följa med in i omklädningsrummet men att de fångar upp tjejerna innan och efter, – är allt ok -jättekul att du kom – ses nästa gång. På så vis syns man även utanför mattan och det ges möjlighet att ställa lite frågor

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Maria Mossberg Ahlström:
– Hade du frågat mig för 15 år sen så hade jag sagt att just kvinnliga förebilder inte behövs. Det hade nog med att göra att det fanns massa bra tjejer runt omkring mig. Jag tittade efter förebilder i stort och inte beroende på vilket kön de hade. De som jag sedan tyckte var bäst var dock oftast män så jag strävade efter att träna med dem och som dem, vilket var helt naturligt för mig och inget jag funderade på.

Med åren har jag dock börjat se det annorlunda. Mycket pga. att jag har haft förmånen att få hålla läger på olika klubbar och det ibland kommer det fram tjejer till mig som säger – Oh va bra det är att se att det är en tjej som har svart bälte och att man kan bli så duktig. Jag har även fått höra mycket positivt om att jag sitter i graderingskommittén, att man tillför en bredd och ibland kanske ett annat perspektiv. Jag tror att man som kvinna och instruktör kan hjälpa till att skapa en förståelse för att alla inte ser likadana ut, vi vet hur det känns att vara svagare, kortare, mindre handleder, m.m. och det påverkar såklart vår aikido och det vi lär ut.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist – kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Maria Mossberg Ahlström:
– Det är väl bäst att jag svarar sanningsenligt på detta (skratt). Anledningen till att jag började träna är att jag hade en tjejkompis som sa att det fanns så himla många snygga killar som tränade aikido, så därför dök jag upp på Iyasaka 1991. Sen fortsatte jag för att jag tyckte det var så roligt att träna och falla, framför allt falla var min grej. Jag tyckte det roligaste med träningen var att ”flyga”. Jag var rätt ointresserad av torirollen de 7 första åren kan man nog säga. Efter det så har nog utmaningen varit det som har hållit mig kvar, att det alltid finns mer att lära, nya fall som man ska försöka bemästra, instruktörer som gör tekniken lite annorlunda och som jag vill försöka begripa, vilket inte alltid är fallet.

Sen har ju även aikidon blivit något av en familj för mig, jag har lärt känna många människor genom åren och några av dem är mina allra bästa vänner idag.