fbpx

Vad säger ansvariga inom förbundet om jämställdhet?

Vi tyckte det skulle vara intressant att höra vilka åsikter de ytterst ansvariga inom förbundet har om vårt jämställdhetsarbete. Så därför har Patrik Unné på förbundsstyrelsens uppdrag slutfört arbetet med att ställa frågor till Leif Sunje, förbundets ordförande, och Urban Aldenklint, sammankallande i graderingskommittén.

Nu när vi i mars 2015 publicerar dessa intervjuer så har det gått ansenlig tid, men vi tycker ändå att det fortfarande är såväl aktuellt som läsvärt.

Urban Aldenklint svarar på frågor

Svenska Aikidoförbundet:
Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Urban Aldenklint:
Tiderna ändras. Idag finns det kvinnor på elitnivå som brottas i olika grenar, boxas och vinner medaljer inom de mer ”fysiskt tuffa” sporterna inom vårt förbund. Så såg det inte ut när jag började träna.

Vi lever enligt mitt tycke i ett tidevarv där andra värden än PRESTATION har svårt att få uppskattning, ett ganska kyligt samhälle. Att få männikskor att engagera sig ideellt i föreningar blir svårare och svårare oavsett kön, religion eller annat som kan skilja oss åt. Vi är mer nogräknade med vad vi får för det vi satsar.

Så aikidon måste hitta vägar att visa upp vad som utmärker oss och skiljer oss från andra sporter. Att visa ”vår farlighet” med tuffa kast ed gör andra bättre och känns inte heller som harmoni direkt. Å andra sidan har vi försökt med PR-satsningar i Iyasaka där vi bytt ut allt hårt mot mjuka ord som samarbete, intuition, känsla mm. Tyvärr gör även andra det bättre också.

Jag tror människor blir smittade av ärligt och djupt engagemang. Kan vi lägga till trevlig miljö, seriöst ledarskap tex så hjälper det. Janne Nevelius pratar ibland om att förmedla hur hälsosamt aikido kan vara. Det tankarna bör gå att utveckla.

När det gäller jämställdhet måste jag också påpeka att det är mycket mer än ett könsperspektiv.

Svenska Aikidoförbundet:
Antalet medlemmar i förbundet minskar och en redan underrepresentation av kvinnor urholkas än mer. Vad anser du, som i viss mån är en offentlig person inom aikidosfären, att man borde göra för att försöka öka antalet kvinnliga utövare och vad behövs för att få kvinnor att stanna kvar inom aikido?

Urban Aldenklint:
Om jag visste det skulle jag skriva en bok i ämnet och bli miljonär.

Det gick en kurs på Bosön för många år sen som hette ”Att träna tjejer”. Det var en helgkurs som hade en del bra saker att lära ut. Bl a följande – ”Tjejer relaterar, grabbar presterar”. Om man kan omsätta de tankarna i sitt arbete så tror jag det kan vara av värde.

1981 när vi öppnade Iyasaka bestämde Uffe och jag att alla som kom skulle få en kram när de kom in i dojon, man som kvinna, ung som gammal. Fungerade perfekt. I dag möts man ofta av misstänksamhet och ibland ren aggression om man gör så. Vårt behov av integritet och skydd är av en helt annan art idag än när vi startade. Så vi måste hitta andra sätt att visa nya medlemmar att de är ”sedda och omtyckta”.

I övrigt tror jag att man ibland frågar fel folk såna här frågor. De som är kvar i träningen år kanske inte rätt folk att fråga. De tjejer som inte kommer till oss alls borde man fråga om vad som är fel i vår marknadsföring och de tjejer som lägger av i början när de kommit till oss vore också intressant att höra om varför. Vi som är kvar, man som kvinna, är ju redan ”frälsta” och svarar nog därefter.

Svenska Aikidoförbundet:
Styrelsen har låtit intervjua en mängd kvinnliga senseier. Ett återkommande svar på hur de upplevde att män och kvinnor särbehandlas under träningarna är genom Uke-rollen och då att män i större utsträckning används som Uke. Vad tänker du om detta?

Urban Aldenklint:
Jag har genom åren ibland fått kritik för att jag ofta har tjejer som ukes på uppvisningar och läger, en del har tyckt att det ser fel ut när stor gubbe kastar runt liten tjej. Men det är helt medvetet från min sida. Iyasaka har ett gäng tjejer som kan ta ukemi för i stort sett vem som helst. Och det ser de nya tjejerna och killarna. Att visa hur en tjej klarar kraften från en stor bullrig skäggig karl (jag tex) på ett inte bara funktionellt, utan även vackert sätt är även det en del av helheten, inte bara att tjejen ska kunna kasta killen. Det är trots allt samarbete och harmonisering aikidon i mitt tycke har som främsta ide, inte realistiskt självförsvar.

Utomlands är mitt sätt att hantera tjejer som ukes ibland totalt otänkbart innan jag visar att det går utmärkt och jag är stolt över många tack från tjejer i olika länder för att jag visat att det går.

Svenska Aikidoförbundet:
En annan sak som kom fram i intervjuerna är vikten av kvinnor som förebilder inom aikido. Det är ett faktum att ju högre upp i graderna man kommer desto färre kvinnor finner man bland dem som fått sig tilldelat 5:e och 6:e Dan. Som sammankallande i graderingskommittén vad är dina tankar om detta och vad kan graderingskommittén göra annorlunda för att säkerställa än fler kvinnor med höga grader inom svensk aikido?

Urban Aldenklint:
Graderingskommitten och graderingssystemet har inte formellt olika måttstockar för kvinnor och män. Jag tror inte det skulle uppskattas av nån. Vad vi kan göra ( och det görs) är att vid gradering försöka ta en viss personlig hänsyn inom systemets ramar. Vi är dock bara människor och därför är det bra att det alltid vid danexaminering är tre examinatorer, det en inte ser ser en annan. Men till syvende och sist så ger oss graderingssystemet inte möjlighet att helt särbedöma någon.

Men vi har Fukushidoin/Shidoinkursen där vi bl a diskuterar såna här frågor ur graderingssynpunkt och det är där vi kan väcka ledarnas uppmärksamhet kring dessa frågor ty jag tror att det är ute på klubbnivå det vikigaste arbetet med dessa frågor bör utföras, dvs långt innan det är dags för dangraderingar eller utnämningar.