Linda Holiday, intervjun

Svenska Aikidoförbundet:
2012 har styrelsen för Svenska Aikidoförbundet valt att utropa till jämställdhetens år. Aikido har onekligen potential att vara helt könsneutralt – att i viss mån kunna verka som en ambassadör för jämställdhet mellan könen. Vad är dina tankar i det här ämnet?

Linda Holiday:
Först och främst, jag tycker att det är fantastiskt att Svenska Aikidoförbundet tar upp det här som ett ämne. Jämlikhet mellan könen är bra på alla sätt och vis, och bra för aikido också. Det faktum att aikido inte är baserat på kön, storlek eller fysisk styrka gör det tillgängligt för alla. Aikido i sig självt når sin fulla potential genom att se till så att alla människor, oavsett storlek, styrka, kön eller personlighet har lika stor tillgång till det.

Aikidons centrala element om harmoni, handlar om att föra samman olikheter. Harmoni är inte att alla är likadana. Harmoni betyder att skapa, och ha respekt och harmoni mellan saker som är olika.

Varje människa borde behandlas som en individ inom aikido, och ges samma respekt, mängd uppmärksamhet och kvalitativ undervisning under träning. Även samma mängd hänsyn inför ens individuella styrkor och behov. Människor borde inte kategoriseras enbart som man och kvinna och sen behandlas olika utifrån vilken kategori de tillhör. Det är fel, och det är inte logiskt, eftersom alla människor är unika.

En del individer är timida eller saknar självförtroende, och som instruktör måste man arbeta med dem, stödja, utmana och ha höga förväntningar på dem. En del människor på andra sidan spektrat är allt för aggressiva och upptäcker att de inte kan utföra aikido eftersom de försöker putta omkring andra människor. Varje persons styrkor måste respekteras, och svagheter måste vändas till styrkor. Om någon använder sig av allt för mycket fysisk styrka och är oförmögen att känna och anpassa sig till andra, då är hans eller hennes framtida styrka sensitivitet. Jag känner att rollen som god instruktör är att se människor som de verkligen är, och att sen vårda och utmana dem på det sätt som låter dem utvecklas fullt ut som aikidokas.

Om man tänker på aikido som en sport eller som en fysisk färdighet att bli så bra som möjligt i, så kan det leda till en ganska snäv sportmannamässig mentalitet. Fokuserad på att vinna något – tävlingar, medaljer eller troféer – att vara bättre än någon annan. Det är bra att vi inte har troféer inom aikido! Om vi tänker på aikido som något som människor är bättre på om de är stora, eller män, så tror jag att vi missar själva poängen med aikido. Den ursprungliga läran inom aikido handlar om kraft genom harmonisering, kraften som finns i själen och i anden. Det handlar inte om tävling och fysisk kraft.

När människor pratar om män och kvinnor inom aikido, så pratar de ofta om kvinnor som om alla kvinnor är små, och diskuterar sen skillnader utifrån denna premiss. Men det är enbart ett statistiskt genomsnitt. Det finns många enskilda kvinnor som är större än männen som de tränar samman med, och många som är fysiskt starka. Och om man tänker på att vara liten som en nackdel, så är det en missuppfattning av aikido i sig självt.

En av mina aikidoinstruktörer var Terry Dobson, en amerikansk man som har bott på Aikikai Hombu Dojo och studerat som uchi deshi under O´sensei. Terry brukade ibland komma och undervisa i min dojo i Kalifornien, efter att han kom tillbaka efter sina år i Japan. Han berättade många inspirerande historier om O´sensei. Terry var en ganska stor man, men han var alltid väldigt uppmuntrande till kvinnorna i dojon och personer som var små rent fysiskt. Terry berättade för oss att hans erfarenheter med O´sensei lärde honom att storlek är helt irrelevant för att utföra aikido. Jag minns hur Terry tittade rakt in i ögonen på en av de minsta kvinnorna i min dojo och sa till henne väldigt intensivt.
– Storlek har absolut inget att göra med aikido! Du är precis lika stor som alla andra!
Han var väldigt övertygande.

Det har varit viktigt för mig att söka erfarenheter med instruktörer som personligt förstått att aikido inte är baserat på storlek, styrka eller kön. Aikidoträning har extraordinär potential. Det måste komma till stånd fortsatt utveckling, om vi vill gå från idealen till att faktiskt realisera dem inom aikido.

Svenska Aikidoförbundet:
I samhället i stort så behandlas män och kvinnor olika på grund av deras könstillhörighet. Vad är dina tankar om detta om du tänker på män och kvinnor under träning.

Linda Holiday:
Det är ett stort ämne och en stor fråga. Det beror på vem och var du är. Jag tror att kvinnor och män, för det mesta, behandlas lika i min egen dojo.

Jag tänker på det faktum att det kan finnas både interna och externa faktorer som kan hålla tillbaka kvinnor från fullständigt deltagande i aikido. Om kvinnor erhåller mindre instruktion än män under en träning, så är det ett externt hinder. Om kvinnliga ukes inte används lika ofta som manliga ukes under uppvisningar, och kvinnor därför syns mindre under träning, så är det ett externt hinder. Sen finns alla interna hinder, som kan vara vår egen känsla och förförståelse, och den socialisering som vi alla lär tidigt i livet. Kvinnor i alla storlekar kan ha internaliserat en förutfattad mening om sig själva såsom sämre eller svagare, eller som någon mindre självsäker. Många kvinnor som jag känner lider av tvivel över dem själva, kritiserar sig själva, eller saknar förtroende över den egna fysiska förmågan. Detta är interna hinder.

Men ibland, om du förändrar de externa faktorerna, så kan du påverka de interna faktorerna. Till exempel, jag är en stor förespråkare för att kvinnor ska användas som ukes. När jag undervisar, så försöker jag ropa upp både män och kvinnor, så jämt som möjligt. Detta för att kvinnor ska synas ta ukemi vid visandet av en teknik. Jag tror att om kvinnor syns ta ukemi så kan vi påbörja en förändring på hur vi ser på kvinnliga aikidokas, i en positiv riktning. Under årens lopp har jag kommit att känna så starkt för detta att jag tar upp det med besökande instruktörer som jag bjudit in för att undervisa i min dojo. Även om de är seniorer till mig, så frågar jag dem artigt om de vill tillse att använda sig av både män och kvinnor som ukes när de undervisar i min dojo. Det krävdes mycket mod första gången jag frågade en besökande instruktör. Jag sätter stort värde på traditionell etikett och artighet, och jag tränade flera år i Japan, där man ur ett artighetsperspektiv generellt inte ber om något. Men jag tycker att den här frågan om kvinnliga ukes är så viktig så nu för tiden frågar jag! Jag säger till den besökande instruktören.
– Tack i förväg för att du inkluderar kvinnor som ukes. Det kommer betyda väldigt mycket för kvinnorna här, och för männen med, att se vår lilla gemenskap representerad på ett likvärdigt sätt.
De flesta instruktörerna har reagerat på ett väldigt positivt sätt.

Under åren så har jag också funnit det värdefullt att ibland undervisa enbart kvinnor, att stärka kvinnors deltagande i aikido. Nu för tiden så undervisar jag ett årligt återkommande läger för kvinnor tillsammans med Penny Sablove, som har en dojo i San Francisco. I många dojos är kvinnor fortfarande en ganska liten minoritet. Att vara en minoritet innebär att för det mesta så ser man inga andra som är som en själv. Det ändras när man har läger för kvinnor. I alla fall för en dag, när kvinnor kommer från flera olika dojos och fyller mattan. Den dagen är det väldigt uppenbart att kvinnor tränar aikido, gör allt inom aikido, de är duktiga på aikido, de kämpar med aikido och ger varandra stöd genom sin närvaro. Så läger för kvinnor är användbara verktyg, då de stärker många kvinnor.

Det var en ung israelisk kvinna som närvarade på ett läger för några år sedan. Från början var hon skeptiskt till idén om ett läger för kvinnor. Jag kan förstå det, från början hyste jag tvivel också. Men hon hade en oväntad upplevelse under lägret och hon skrev till oss om det efteråt. Hon sa att under lägret förstod hon att det var något som hon normalt gjorde i sitt eget huvud, när hon tränade med männen i sin egen dojo. Hon märkte att hon vanemässigt ville imponera på dem, jämföra sig själv med dem och hon kom plötsligt på att dessa tankar var något extra och onödiga, och att det var befriande att släppa dem. För henne var det en signifikant erfarenhet, att bara vara den hon är, utan att tänka på hur det skulle uppfattas av männen runtomkring henne. Hon blev så exalterad över det här, så när hon kom tillbaka till Israel så organiserade hon själv ett läger enbart för kvinnor.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad tror du är de största skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas under Keiko?

Linda Holiday:
Det varierar så mycket från dojo till dojo att jag inte riktigt kan svara på den frågan, förutom att än en gång nämna att kvinnor ofta är i minoritet i dojos och att i vissa dojos, erhåller kvinnliga tränande mindre instruktion och hjälp än männen. Förhoppningsvis är vi i en positiv process, en historisk förändring mot jämlikhet.

När jag tränade i Japan under 70-talet, så kändes det för mig som om förväntningarna var mindre på kvinnor som tränade aikido, att kvinnorna inte förväntades träna lika hårt eller utveckla samma höga nivå av skicklighet. Det är nästan 40 år sedan, och japansk kultur har förändrats en hel del sen dess. Vid den tiden i Japan, så förväntades en kvinna som blivit 25 år att gifta sig, annars var det skandal. Efter giftermålet, så skulle hon upphöra med de aktiviteter som hon sysslade med utanför hemmet. Så kvinnor som kom till dojon förväntades inte stanna särskilt länge. Det måste bidragit till idén om att kvinnor inte var seriösa elever.

Jag tyckte att den aspekten av japansk kultur var deprimerande. Men som utlänning så var inte det applicerbart på mig personligen. Jag var en ung amerikansk kvinna, väldigt entusiastisk inför aikidoträning och jag gjorde sådant som japanska kvinnor inte förväntades att göra. Och som tur var, min erfarenhet från träningen i Shingu, vid Kumano Juku dojon, var att jag blev tagen seriöst som en studerande av aikido. Jag kände det inte som att mina instruktörer gav mig mindre för att jag var kvinna. Jag upplevde det som att jag sågs som en person, uppskattades, lärdes och utmanades. Det var väldigt mycket hård träning och jag uppskattade möjligheten att få lära.

Svenska Aikidoförundet:
Skulle Du kunna vara så snäll och ge ett exempel, om det någonsin hänt, när du senast upplevde problem under träning – som enligt Dig – mestadels kom av det faktum att Du är kvinna.

Linda Holiday:
Jag tror att det svåraste som jag varit tvungen att hantera, som kvinna inom aikido, var erfarenheten av sexuella trakasserier. Det var väldigt nedslående att bli sedd som kvinna i första hand, att bli sedd som en potentiell sexuell erövring, när jag enbart ville träna seriöst. Jag är väldigt glad att jag inte lät dessa trakasserier stoppa mig från att fortsätta syssla med aikido, som jag älskar! Det slutade med att jag började träna i en annan dojo, där det fanns respekt och en bra känsla mellan män och kvinnor. De trakasserier som jag upplevde hände för många år sen nu, men jag är säker på att fenomenet inte helt försvunnit. Jag är glad att det finns mer information nu för tiden. Jag tror att män och kvinnor kan arbeta tillsammans för att utrota sexuella trakasserier och skapa hälsosamma miljöer för alla att träna aikido i.

Svenska Aikidoförbundet:
Hur är situationen i USA sett till antalet människor som tränar aikido, är det på uppgång eller nedgång?

Linda Holiday:
Det är svårt att säga. Det är ett stort land. Där jag håller till, så verkar aikido hålla sig ganska konstant. Min dojo är full med folk som tränar entusiastiskt och inspireras av aikido. Men de senaste åren så har vi haft färre elever, speciellt vuxna, som anslutit sig till dojon. Jag tror att en stor del i det är USA:s ekonomiska läge, som är väldigt dåligt, med hög arbetslöshet. Jag hör från andra dojos att de också oroas över mindre antal nya elever.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad har Du för tankar om hur man kan motivera mer tjejer och kvinnor att börja med aikido och vad har Du för tankar om att upprätthålla detta intresse?

Linda Holiday:
Jag funderat mycket senaste tiden på vikten av unga vuxna inom aikidon. Aikido har funnits i väst under många decennier nu. Det betyder att folk som började träna när jag gjorde det, eller strax efter, har nu kommit att bli den äldre generationen, och vi är i en position av ledarskap. Men när jag började träna, så var det generellt sett på som en aktivitet för unga. När jag kom tillbaka från Japan var jag bara 24 år gammal, men eftersom svartbältare var sällsynt i Kalifornien så blev jag instruktör. Jag tror att eftersom ledare och tränande var så unga då, så var det enkelt att attrahera unga människor. Nu har vi en stor spännvidd på åldrarna i våra dojos, och det ligger i aikidons natur att även äldre människor kan fortsätta sin träning. Detta är fantastiskt. Det är något som vi har strävat efter, att aikidon på riktigt blir inkluderande och nyttig för många.

Men nu för tiden tänker jag åter igen på unga människor, för utan ungt folk så finns ingen framtid för aikido. Nyligen startade jag upp träning i min dojo som enbart undervisas av unga människor, svartbälten som alla är under 30 år. Det är ett experiment, för att se om det är en väg för att stärka deltagandet från unga människor.

Jag uppskattar att du lyfter frågan hur man ska uppmuntra unga kvinnor och flickor inom aikido. I min dojo finns många flickor som tränar i våra ungdomsgrupper, men färre unga vuxna som är kvinnor. Det är viktigt att fundera över hur träning kan sammanfalla med intresse och behov hos unga kvinnor idag. Vi behöver forska mer och tänka mer på detta ämne. Om människor börjar ställa frågan, så kommer vi snart komma på några användbara idéer.

För mig som ung kvinna, så var aikidoträning något fantastiskt. Jag började träna när jag var 18 år gammal. Jag kände det som om aikidon gav mig min kropp! Jag var väldigt intellektuell, akademisk och artistisk. Jag hade, förutom lite i skolan, ingen egentlig erfarenhet av sport. Det var genom aikidon som jag kom att lära känna min egen kropp. Jag lärde mig också genom aikidon att tankens kraft influerar kroppens styrka, och det gav mig en känsla av att ”jag kan göra detta!”. Sen åkte jag till Japan. Där var det väldigt mycket fysisk, väldigt hård träning – hårdare än jag var van vid från USA. Jag älskade aikidon själ så mycket att jag var villig att träna hårt, och genom det kände jag glädje och styrka i min kropp. Inte muskulär ”lyfta-vikter” styrka, utan energi, glädje och självförtroende.

Svenska Aikidoförbundet:
Vad är dina tankar om vikten av kvinnliga förebilder inom Aikido? Och – om du skulle kunna vara så snäll – vad tror Du att Aikido generellt har att vinna på att betona kvinnor och kvinnliga förebilder?

Linda Holiday:
Jag anser att en ökning av kvinnliga förebilder, såsom instruktörer och sådana som tränar, skulle leda till en naturlig ökning av antalet kvinnliga utövare av aikido. Och en ökning av människor som tränar skulle utöka hur långt aikidon når, och det skulle ge energi och stöd till många dojos.

Svenska Aikidoförbundet:
Till sist – kan Du vara så snäll – att för dem som inte är så bekant med dig – beskriva vad som motiverade Dig till att börja med Aikido och vad har motiverat dig under åren att fortsätta?

Linda Holiday:
Under de första åren som jag tränade aikido, så var jag fascinerad av det, speciellt sambandet mellan sinne och kropp, samt O´senseis spirituella filosofi. Men jag hade egentligen inget riktigt engagemang. Jag hade ingen tanke på att syssla med aikido under en lång tid, eller för resten av mitt liv! När jag åkte till Japan 1973, så trodde jag att det skulle bli en kort resa. Jag åkte till Tokyo, där tränade jag på Aikikai Hombu Dojo under några månader och det var en underbar, fantastisk upplevelse för mig.

Sen tog Mary Heiny sensei, som hade bott och tränat flera år i Tokyo, med mig och en kompis till Shingu i avlägsna Kumano i Japan. Hon introducerade oss för huvudinstruktören, Hikitsuchi sensei, som hade varit en nära elev till O´sensei, samt för de andra instruktörerna där. Det var en sådan där oväntat stark upplevelse då jag instinktivt kände, ”det är meningen att jag ska vara här”. Det slutade med att jag tillbringade flera år i Shingu. Hikitsuchi sensei brukade alltid säga till oss. ”Ni har dedikerat er själva till att följa O´senseis väg.” Och de andra tränarna där, såsom min nuvarande instruktör Anno sensei, var inspirerande och väldigt generösa med sina instruktioner. Vid slutet av första året hade jag kommit att bli helt hängiven aikido.

Ända sedan dess, har jag fortsatt att träna och fördjupa min förståelse av aikido. Jag har tränat i 42 år och undervisat sedan 1976. Jag började inte med intentionen att bli instruktör. Jag älskade bara aikido och hade en stark önskan om att fördjupa min förståelse. Nu – när jag undervisar – så känns det ofta väldigt tillfredställande. Undervisa i aikido känns som ett sätt att göra nytta.

Linda Holiday, the interview

Svenska Aikidoförbundet:
The Swedish aikido federation is during 2012 putting an emphasis on gender equality. Aikido certainly has the potential to be gender equal – in some ways to work as an ambassador for gender equality. What is your view on this topic?

Linda Holiday:
First of all, I think it’s terrific that the Swedish aikido federation is bringing this up as a topic. Gender equality is a good thing all around, and it’s good for aikido too. The fact that aikido is not based on gender, size or physical strength makes it accessible to everyone. Aikido itself needs to reach its full potential by having truly equal access for people of all sizes, strengths, genders and personalities.

The central principle of harmony in aikido is about bringing diverse elements together. Harmony isn’t about everybody being the same. Harmonizing means bringing about mutual respect and harmony between things that are different.

Each person should be treated as an individual in aikido, and be given the same respect, amount of attention, and quality of instruction in class. Also, the same amount of consideration of one’s individual strengths and needs. People shouldn’t be categorized simply as male or female and then treated differently because of the category they are in. That’s wrong, and it doesn’t make sense, because each person is unique.

Some individuals will be timid or lack confidence, and as an aikido teacher you have to work with them, to support, to challenge and to have high expectations of them. Some people on the other end of the spectrum will be too aggressive and find they can’t do aikido because they try to push other people around. Each person’s strengths need be respected, and weaknesses need be turned into strengths. If someone is using excessive physical strength and is unable to feel and adjust to others, then his or her future strength is sensitivity. I feel that the role of a good teacher is to see people accurately, and to give them the nurturing and challenge that they need to develop themselves fully as aikidoists.

If you think of aikido as a sport or a purely physical skill at which to excel, that may lead to a narrow sports mentality, focused on winning something—contests, gold medals, trophies—being “better” than someone else. It’s good that we don’t have trophies in aikido! If we think of aikido as something that people can do better if they are bigger, or male, I believe ultimately we are missing the point of aikido. The original teaching of aikido is about the power of harmony, the power of mind and spirit, not about contests or physical power.

Also, when people talk about men and women in aikido, they often talk about women as if all women were small, and then discuss differences based on this assumption. But that is only a statistical average. There are many individual women who are bigger than men they train with, and many women who are physically strong. And if you think of smallness as a disadvantage, that is a misconception about aikido itself.

One of my aikido teachers was Terry Dobson, an American man who had lived in the Aikikai Hombu Dojo and studied as an uchi deshi with Osensei in the 1960’s. Terry would sometimes come and teach in my dojo in California, after he returned from his years of training in Japan. He told us many inspiring stories about Osensei. Terry was actually quite a large man himself, but he was very encouraging to women in the dojo and to people who were physically small. Terry told us that his experiences with Osensei had taught him without a doubt that size is irrelevant in aikido. I remember Terry looking right in the eyes of one of the smallest women in my dojo and saying to her very intensely, “Size has absolutely nothing to do with aikido! You are just as big as everybody else!” He was very convincing.

It has been important for me to seek out experiences with teachers who personally understand that aikido is not based on size, strength, or gender. Aikido training has extraordinary potential. There will need to be a further evolution, to go from the ideals of aikido to our actual realization of them.

Svenska Aikidoförbundet:
In society at large, men and women get treated differently just because of their gender. What are your thoughts on this topic thinking of men and women during practise?

Linda Holiday:
That’s a big topic and a big question. It depends on who and where you are. I think women and men are treated equally in my dojo, for the most part.

I am thinking about the fact that there are both internal and external factors that might hold women back from full participation in aikido. If women get less instruction than men in class, that’s an external obstacle. If female ukes are not used as much as male ukes in demonstrations, and women are therefore less visible in class, that’s an external obstacle. Then there are all the internal obstacles, which may be our own feelings and preconceptions, and the social conditioning that we learn early in life. Women of any size may have internalized a perception of themselves as lesser or weaker, or somehow less confident. Many women I know suffer from self-doubt, self-criticism, or a lack of physical confidence. These are internal obstacles.

But sometimes if you change the external factors, then you influence the internal factors. For instance, I am a great advocate of women being used as uke. When I teach, I try to call up both men and women as equitably as possible, so that women are seen taking ukemi during demonstrations of technique. I think seeing those images of women taking ukemi starts to change expectations that we have of women in aikido, in a positive way. Over the years, I’ve come to feel so strongly about this issue that I have begun to bring it up with visiting instructors who I’ve invited to teach seminars at my dojo. Even if they are senior to me, I ask them politely to be sure to use both women and men for uke when they teach at my dojo. It took a lot of courage the first time I asked a visiting instructor to do that. I value traditional etiquette and politeness, and I trained for years in Japan, where to be respectful you generally don’t ask for anything. But I think the issue of women’s ukemi is important, so now I ask! I say to the guest instructor, “Thank you in advance for including women in ukemi. It will mean so much to the women here, and to the men as well, to see our community represented in an equal way. “ Most instructors have responded very positively.

Over the years, I have also found it useful to teach occasional classes just for women, to strengthen women’s participation in aikido. These days I co-teach a women’s seminar once a year, with instructor Penny Sablove, who has a dojo in San Francisco. In many dojos, women are still a small minority. Being a minority means that most of the time you don’t see many people who look like you. That changes with the women’s seminar, at least for a day, when women come together from many dojos and fill the mat. That day it is very clear that women practice aikido, do everything in aikido, excel in aikido, struggle with aikido, and give each other support through their presence. So the women’s seminar is a useful tool, and empowering for many women.

There was a young Israeli woman who attended the seminar a few years ago. Initially she was skeptical about the idea of a women’s seminar. I can understand that, originally I had doubts about it too. But she had an unexpected experience at the seminar, and she wrote to us about it afterward. She told us that during the seminar she realized that there was something she normally did in her mind, when she was training with the men in her dojo. She noticed that she had habitual thoughts of wanting to impress them, of comparing herself with them, and she suddenly realized these thoughts were extra and unnecessary, and it was freeing to let them go. For her it was a significant experience, just being who she was and not thinking of how it was going to look to the men around her. She got so excited about this, that when she was back in Israel she organized a women’s seminar.

Svenska Aikidoförbundet:
What do you think are the main differences between how men and women are treated during Keiko?

Linda Holiday:
That varies so much from dojo to dojo that I really can’t answer the question, except to mention again that female students are often a small minority in dojos, and that in some dojos, female students receive less instruction and support than male students. Hopefully this is all in a process of positive, historical change toward gender equality.

When I trained in Japan in the 1970’s, it seemed to me that there were lower expectations for women in aikido, that women were not expected to do hard training or develop a high level of skill. That was almost 40 years ago, and Japanese culture has changed quite a bit since then. At that time in Japan, by the time a woman became 25 years old she was supposed to be married, otherwise it was a scandal. After marriage, she was supposed to stop all the activities she did outside the home. So women who came to the aikido dojos were not expected to stay very long. That must have contributed to the idea that women were not serious students of aikido.

I found that aspect of Japanese culture depressing to observe. But as a foreigner, it didn’t apply as much to me personally. I was a young American woman, very enthusiastic about aikido training, and I just boldly did things that Japanese women were not expected to do. And fortunately, my experience training in Shingu, in the Kumano Juku Dojo, was that I was taken seriously as a student of aikido. I didn’t feel that my teachers gave me less because I was a woman. I felt I was seen as a person, appreciated, taught, and challenged. It was a lot of very hard training, and I appreciated the opportunity to learn deeply.

Svenska Aikidoförbundet:
Could you please give an example, if it ever has happened, when you last endured difficulties – which according to your view – mainly derived from the fact that you are a woman.

Linda Holiday:
I think the hardest thing I have had to deal with, as a woman in aikido, was an experience of sexual harassment. It was very discouraging to be viewed primarily as a woman, to be pressured as a potential sexual interest, when I just wanted to train as a sincere aikido student. I’m very glad that I did not let the harassment stop me from continuing in aikido, which I love! I ended up training in a different dojo, where there was respect and a good feeling between men and women. The harassment that I suffered was many years ago now, but I’m sure the issue has not completely gone away. I’m glad there is more information available now. I believe men and women can work together to eradicate sexual harassment and make healthy environments for everyone to practice aikido.

Svenska Aikidoförbundet:
How is the situation in the States regarding the number of people doing aikido, is it increasing or decreasing?

Linda Holiday:
That’s hard to say. It’s a big country. Where I am, aikido seems to be holding steady. My dojo is full of people who are training enthusiastically and inspired about aikido. But in recent years, we have had fewer new students, especially adults, joining the dojo. I think a large part of that in the United States is because of the economy, which has been very bad, with high unemployment. I hear from other dojos that they also are concerned about smaller numbers of beginning students.

Svenska Aikidoförbundet:
What are your thoughts on how to motivate more girls and young women to start doing aikido and what are your thoughts on keeping them interested?

Linda Holiday:
Recently I have been thinking a lot about the importance of young adults in aikido. Aikido has been around in the West for many decades now. This means that people who started training when I did, or a bit before or after, have now become the older generation, and we are in positions of leadership. But when I started aikido, it was generally seen as a young person’s activity. When I got back from Japan I was only 24, but since black belts were still rare in California, I became a teacher. I think it was easy for young people to be attracted to aikido then, because the teachers and students were young. Now we have a wide range of ages in our dojos, and the nature of aikido allows people who are older to continue their practice. That is great. It is something that we have been striving for, so aikido can be truly inclusive and widely beneficial.

But now I’m thinking again about younger people, because without the younger people there is no future for aikido. Recently I started a weekly class in my dojo that is taught only by young people, by black belts who are under 30 years old. It’s an experiment, to see if that approach will strengthen the participation of younger people.

I appreciate that you are raising the question of how to encourage young women and girls in aikido. In my dojo there are numerous girls training in our youth classes, but fewer young adults who are female. It’s important to think about how the practice of Aikido may coincide with the interests and needs of young women today. We need more research and thinking about this topic. If people start raising the question, then we will start getting some useful ideas.

For me as a young woman, aikido training was just fantastic. I started training when I was 18 years old. I felt as if aikido gave me my body! I was very intellectual, academic and artistic. I had no sports experience, just a little in school. It was through aikido that I got to know my body. Also, through aikido I learned that the power of the mind influences the power of the body, and that gave me the feeling, “I can do this!” Then when I went to Japan, there was a lot of very physical, very hard training–harder than I had been used to, in America. I loved the heart and spirit of aikido so much that I was willing to do the hard physical training, and through that, I felt joy and power in my body. Not a muscular “lifting weights” kind of power, but energy, enjoyment, and confidence.

Svenska Aikidoförbundet:
What are your thoughts on the importance of female role models in aikido? What does aikido in general have to gain from emphasizing female role models?

Linda Holiday:
I believe that an increase in female role models, such as teachers and senior students, would lead to a natural increase in the number of women practicing aikido. And the increase in the number of students overall would extend aikido’s reach, and provide new energy and support for many dojos.

Svenska Aikidoförbundet:
Finally – could you please, for our Swedish readers that are not yet so familiar with you, describe what motivated you to begin practicing aikido and what has motivated you to keep practicing all these years?

Linda Holiday:
The first couple of years that I practiced aikido, I was fascinated by it, especially by the connection of mind and body, and by Osensei’s spiritual philosophy. But I didn’t have any real commitment. I didn’t have any idea that I was going to do Aikido for a long time, or for the rest of my life! When I went to Japan in 1973, I expected it to be a short trip. I first went to Tokyo, where I trained at the Aikikai Hombu Dojo for a few months, and it was a wonderful, rather amazing experience for me.

Then Mary Heiny Sensei, who had been living and training in Tokyo for many years, took me and a friend to the city of Shingu, in the remote Kumano area of Japan. She introduced us to the chief instructor, Hikitsuchi Sensei, who had been a close student of Osensei, and to the other teachers there. It was one of those unexpectedly powerful experiences in which I intuitively felt, “I’m supposed to be here.” I ended up spending several years in Shingu, training intensively. Hikitsuchi Sensei always used to tell us, “You have to dedicate yourself and follow the path of Osensei!” And the other teachers there, like my current teacher Anno Sensei, were inspiring and very generous with their instruction. By the end of the first year, I had become completely committed to aikido.

Ever since then, I’ve continued to train and to deepen my practice of Aikido. I have been training for 42 years, and teaching since 1976. I didn’t start out with the intention to be a teacher. I just loved aikido and had a strong desire to go deeper into practice. Now, when I teach, it often feels very satisfying. Teaching aikido feels like a way of being of service.