Presentation av graderingskommitténs ledamöter
< Tillbaka till sidan Gradering Aikikai
Ulf Evenås, 8 dan Aikikai, Shihan
Hedersledamot (2023)
Huvudlärare
Morihiro Saito, 9 dan Aikikai, Shihan, 1973–2002 (hans död).
Graderingar Aikikai
1–4 dan Takeji Tomita-sensei
5–6 dan Morihiro Saito Shihan
7–8 dan Hombu Dojo/Doshu (hachidan 2025)
Shihan 2007 H Isoyama Shihan, H Yonemochi (CEO Aikikai), Svenska Aikidoförbundet
Graderingar Iwama Ryu
Under perioden 1992–2002, delade Saito-sensei ut egna grader med avsikt att bevara den traditionella aikido han lärt sig i Iwama av O-sensei. Dessa grader upphörde vid hans död 2002.
6 dan och Shihan, 1992
7 dan, 2001
5:e Mokuroku (kaiden), instruktörslicens Aiki ken och jo, samt graderingsrätt till egen grad.
Träningsbakgrund
När jag började träna aikido 1968 fanns det ingen klubb i Göteborg utan endast en liten grupp ledd av Carl ”Calle” Hansson (1910–1996). Han grundade Göteborgs Aikidoklubb. 1969 kom Takeji Tomita-sensei, elev till Morihiro Saito Shihan, till Sverige och han undervisade ofta i Göteborg.
1973 reste jag, i sällskap med Lars-Göran Andersson, för första gången till Japan och var uchideshi under Saito-sensei i sex månader. Jag återvände sedan otaliga gånger som uchideshi, i både längre och kortare perioder. Totalt blev det cirka två år, med besök spridda över mer än ett kvarts sekel. Att återvända många gånger över åren, med längre vistelser som grund, var viktigt för att utvecklas och fördjupa min kunskap, samtidigt som tid gavs däremellan att arbeta med det jag lärt mig.
Många andra resor till Japan har också gjorts i samband besök och träning, på Hombu Dojo, IAF Summits, undervisning och uppvisning som representant för International Aikido Federation samt Svenska Aikidoförbundet. Jag har deltagit i seminarier ledda av (i urval) Kisshomaru Ueshiba, nuvarande Doshu Moriteru Ueshiba, Dojo-cho (Waka sensei) Mitsuteru Ueshiba, Isoyama-sensei, Nakazono-sensei, Yonemochi-sensei, Yamada-sensei, Tamura-sensei, Chiba-sensei, Inagaki-sensei med flera. Jag har också tränat på gemensamma seminarier arrangerade av International Aikido Federation tillsammans med, och under, många andra kända instruktörer.
Att vara uchideshi
Att leva som uchideshi var att leva i disciplinens och hängivenhetens tecken. Dagarna började tidigt, varken kyla, regn eller en värkande kropp var en ursäkt för att dröja sig kvar under täcket.
Varje morgon inleddes med att dojon, med omgivning, gjordes i ordning inför dagens första pass klockan 07.00. Efter frukosten följde arbete vid senseis sida för att vårda både dojon och Aiki Jinja-området. Ofta avslutades förmiddagen med en gemensam lunch – en stund som var ovärderlig. Då delade Saito-sensei med sig av minnen och insikter, inte enbart om tekniker utan även annat som hörde till aikido. Det var också en tid för samtal, för frågor och svar, så kallad ”off-mat-training”. Där lärde jag mig minst lika mycket som under träningen, och de kompletterade varandra.
På eftermiddagarna repeterade uchideshi det sensei undervisat, och sedan började kvällspasset klockan 19. Detta mönster upprepades sex dagar i veckan, med endast en morgonträning på söndagar. På 1980-talet blev måndagar en träningsfri dag. Den 14:e varje månad besökte Kisshomaru Doshu oss för tsukinamisai-ceremonin, vilket påminde oss om att vi var en del av något större.
Utveckling som instruktör
Jag började instruera på studentträning redan 1969, som 5 kyu. Inte för jag var duktig, utan för att det fanns ingen annan! Sedan började jag undervisa på ordinarie träning. Under 1980- och 1990-talen växte klubben i Göteborg vilket innebar att jag undervisade mer och jag bjöds in att undervisa på läger i och utanför Sverige. Mitt ursprungliga fokus låg på min egen träning och utveckling, inte att bli instruktör. Jag insåg dock att för att kunna bli en instruktör måste jag utveckla mig själv och förstå för att kunna hjälpa andra.
När Saito-sensei avled 2002, hade jag ingen som kunde vägleda mig. Jag hade lovat Saito-sensei på hans dödsbädd att jag skulle fortsätta undervisa och bevara hans aikido oförändrad. Därför måste jag arbeta med mig själv för att inte stanna i min utveckling och förstå vad jag undervisade. ”Du blir aldrig bra på något du inte undervisat på” är en välkänd pedagogisk teori. Detta är ett effektivt sätt att fördjupa sin förståelse – vilket kräver att man strukturerar materialet, betonar det som är viktigt och förklarar det som är komplicerat.
Man måste också analysera för att förenkla komplexa begrepp, ibland genom att bryta ner dem i steg-för-steg-instruktioner. Detta blottlägger ofta luckor i ens egen förståelse. Annars finns en risk att man överskattar sin kompetens och inte förstår det man undervisar och endast visar tomma former utan djup eller samband.
Jag återvände därför regelbundet till Japan, för att vara uchideshi i Iwama, förde noggranna anteckningar och studerade relevant litteratur samt video. Därutöver har jag deltagit i ungefär 35 seminarier med Saito-sensei, inklusive i Japan, mellan 1977 och 2001. Min största stolthet var när Saito-sensei bad mig att undervisa på hans seminarium i Australien år 2000.
Min pedagogiska modell
Jag undervisar enligt den pedagogiska modell som jag lärt mig från Saito-sensei under 29 år. Jag fokuserar på grundtekniker och principer, samt relationen mellan ken, jo och taijutsu (riai).
I hemmadojon sker den viktigaste träningen. Där ser instruktören varje elev och kan ge adekvat undervisning, eleverna kan utbyta erfarenheter och de kan ställa frågor. Jag sätter mål för, till exempel terminen, månaden, veckan och för enskilda pass. Planen stämmer aldrig så jag får ändra, men då vet jag varför jag ändrar och på så sätt utvecklas jag.
Jag planerar varje träningsläger/seminarium noggrant med en pedagogisk linje och mål, baserat på tidigare besök och vad jag för tillfället anser vara viktigt. Det hjälper mig också med mitt eget lärande och att utvecklas som instruktör. Det som undervisas skall hjälpa de tränande att förstå och när man förstår – då blir det roligt på riktigt.
Jag har hittills undervisat på över 800 seminarier i 25 länder och fem kontinenter (Antarktis och Afrika saknas), och nästan alla ställen har jag återvänt till många gånger.
Graderingserfarenhet
Jag genomförde mina första kyugraderingar under 1970-talet. Jag hade graderingsrätt i Iwama Ryu upp till 4 dan från 1992 och rätt att rekommendera till 5:e och till 6:e dan från 2001. Jag genomförde mer än 100 graderingstillfällen med totalt 500 graderingar nationellt och internationellt.
Jag har en stor erfarenhet av graderingar nationellt och internationellt inom Aikikai och är delegerad av Hombu Dojo att utföra graderingar i deras namn över hela världen. Jag har varit ledamot i Svenska Aikidoförbundets graderingskommitté sedan 2003 och hedersledamot i densamma sedan 2023.
Föreningserfarenhet och förbundsarbete
Jag var med och grundade Göteborgs Aikidoklubb (GAK) och Trollhättans Aikidoklubb, och i GAK:s styrelse i olika funktioner sedan grundandet. Jag satt även som ledamot i Göteborgs Budoförbunds styrelse under 25 år. I omgångar har jag suttit Svenska Budoförbundets/Svenska Budo & Kampsportförbundets styrelser.
International Aikido Federation (IAF) har sedan 2013 använt mig som ”Representing Shihan” för undervisning och uppvisningar vid större event som World Combat Games och IAF Summits. Vid dessa event har jag också representerat Svenska Aikidoförbundet. Jag grundade Iwama Ryu Europe samt Iwama Ryu Scandinavia.