Presentation av graderingskommitténs ledamöter
< Tillbaka till sidan Gradering Aikikai
Stefan Stenudd, 7 dan Aikikai, Shihan
Ledamot
Mitt första möte med aikido var aihanmi katatedori nikyo. En kompis som tränat några år gjorde den på mig. Jag damp i golvet och kände – utöver smärtan – att detta var rena magin.
Lyckligtvis fanns aikido i Jakobsberg, den förort där jag bodde, så jag kom som 18-åring i min blå träningsoverall till Järfälla Budoklubbs nybörjarträning hösten 1972, tillsammans med skolkamraten Mikael Eriksson. Allan Wahlberg instruerade med Jan Seveflod som imponerande smidig uke.
Året därpå började jag träna för Toshikazu Ichimura, som kom till vår klubb varje fredag men också besökte andra klubbar runt Stockholm. Då lärde jag känna Lennart Linder, som var några år yngre men redan en svindlande talangfull aikidoutövare.
Efter en alldeles för kort tid fick jag ta hand om barnträningen på klubben, och när Allan ett par år senare slutade tog jag hand om vuxenträningen.
I slutet på 1970-talet flyttade jag till Brandbergen och startade aikido där, först inom fotbollsklubben Brandbergens IF men på Valborg 1981 bildade vi Brandbergens Aikidoklubb och fick en dojo i nybyggda Torvalla sporthall. Där började bl.a. Stefan Jansson, Anna Spangfort, Andreas Falk och Magnus Burman sina aikidobanor.
År 1991 flyttade jag till Malmö och startade aikidon på GAK Enighet, en kampsportsklubb som bildades redan 1892. Här är jag fortfarande och stortrivs i en klubb med flera budoarter, precis som klubben jag hade startat i.
Inspiratörer
Man lär av varandra över artgränserna. Det betonade Shoji Nishio, som jag lärde känna vid hans första läger i Sverige 1982. Han hade veckolånga läger i Uppsala som rörde om i huvudet på oss med sin särpräglade aikido och knepiga vapenträning – för att inte tala om kvickheten. Ändå var det som imponerade mest på mig att han aldrig ryckte i uke när han gjorde sina tekniker. Värt att jobba på. Under 1990-talet hade vi några läger med honom på Enighet.
En annan imponerande instruktör som vi hade glädjen att inbjuda till Enighet några gånger var Nobuyoshi Tamura, som hade besökt Sverige flera gånger sedan 1960-talet. Han var legendarisk i aikidovärlden för en kamae som det var stört omöjligt att rubba, men också för sina extremt snäva och snabba tekniker. Dessutom var han avspänt social utanför mattan.
Också Seiichi Sugano besökte oss på Enighet. Hans kombination av aikido och zen hade jag varit nyfiken på sedan 1980-talet, då han höll flera läger i Stockholm. En klarsynt man som det var både givande och roligt att prata med. Och en järnvilja. När han fick foten amputerad gick han upp i varv och förlorade ingenting av sin förmåga på mattan.
Vi har även haft läger med flera bländande svenska instruktörer, såsom Ulf Evenås, Peter Spangfort, Urban Aldenklint, Jan Nevelius och Jorma Lyly. De två sistnämnda är återkommande på våra decemberläger sedan över 20 år. Dessa och andra inspirerar mig minst lika mycket som japanska höjdare jag har sett genom åren, så jag är inte särskilt orolig vad gäller svensk aikidos framtid.
Utomlands
För övrigt har jag genom åren hållit ett antal läger utomlands, däribland Tjeckien och Tyskland sedan början på 1990-talet, även Slovakien och Ukraina under flera år. Det är intressantare ju mer återkommande det har varit, så att en utveckling går att följa och kontakterna fördjupas. Många därifrån brukar komma på vårt decemberläger och har även dykt upp på andra klubbar i Sverige.
Träningen
I min egen träning, som numera nästan uteslutande sker via min undervisning, har jag kvar samma fascination inför magin i aikido, de briljanta principerna som kan leda till nästan obegripliga nivåer. Det är ett slags forskning, men också ren konst. Båda dessa är utan slut, förstås, så jag räknar inte med att bli färdig.
När jag undervisar handlar det ungefär om vad som leder till magin. Ichimura sa ofta att det viktigaste är centrum och ki, samt att acceptera i stället för att stå emot. Jag håller med. Det kan bli rätt flummigt, vilket vi skojar om på klubben. Men där är aikidons essens och det är vad jag koncentrerar mig på i undervisningen.
Iaido
Ichimura instruerade även i iaido, där han var graderad 6 dan renshi när jag började träna för honom 1973. Också Nishio instruerade i iaido. I Brandbergens Aikidoklubb tog vi hjälp av Roger Undhagen för iaidoträningen, tills han bildade en egen klubb på orten. Nishio hade en egen iaidostil han kallade Aikido Toho Iai Kenkyukai, delvis byggd på aikidoprinciper, som han graderade mig till 4 dan i 1996.
Jag ser iaido som ett ypperligt komplement till aikido (och omvänt), så jag instruerar i det på Enighet. Vad man framför allt lär sig genom iaido är skärpa och att skala bort allt onödigt i rörelserna.
Jag har utvecklat ett system av tio svärdsövningar som jag kallar aikibatto. Detta tränas såväl solo som med partner. Övningarna finns också för jo mot svärd, med nödvändiga modifikationer. Mest handlar min undervisning i bokken och jo om att lätta på ritualerna för att i stället variera och improvisera hanteringen av ken och jo.
Graderingar
Min relation till Ichimura var tidvis komplicerad men han gav mig 1 dan efter 10 år, 1982. Året därpå var det många av oss som bröt med honom, så 2 dan fick jag av Suganuma och Kanetsuka på ett läger i Norge 1986, medan 3 till 5 dan kom via Nishio. För 6 dan anger min yudansha book att det var Jan Hermanssons rekommendation, vilket jag är mäkta stolt över. Min nuvarande grad, 7 dan, fick jag 2015. Shihan har jag varit sedan 2010.
När jag själv är examinator ser jag det som en skyldighet att vara öppen för den spännvidd som finns inom Aikikai. Man kan vara bra på aikido på så många olika sätt och mitt eget är bara ett av dem.
I praktiken betyder det att de examinerade huvudsakligen ska bedömas efter hur de har tillgodogjort sig den aikido de tränar på sina egna klubbar – men jag håller också utkik efter vad de själva utvecklat, vad som gör deras aikido personlig. Det sistnämnda är viktigare ju högre grad det gäller.
Jag har också dangraderat utövare som hör till utländska klubbar, med särskilt tillstånd från Hombu. Men jag tänker inte annorlunda då.
Förbund
Via iaidon klev jag in i huvudstyrelsen för Budoförbundet (nuvarande Svenska Budo & Kampsportsförbundet) som representant för kendosektionen 1983, och ingick till och från i styrelsen med olika uppdrag fram till 2016, de sju sista åren som dess ordförande.
I aikidosektionen (numera Aikidoförbundet) var jag styrelseledamot 1984 till 1991, de två sista åren som dess ordförande, samt igen som ordförande de fem sista åren på 1990-talet. Medlem i graderingskommittén har jag varit sedan 1991.
Därutöver har jag varit ledamot i Internationella Aikidofederationen, dels några år på 1990-talet och sedan på 2000-talet fram till 2012, de fyra sista åren som vice ordförande.